Bäbismys

4 dagar av soffmys med det mjukaste som finns

När Elliot kom till världen...

Vi hade planerat snittdatum den 8 augusti men pojken låg i startgroparna och kunde inte bärga sig till efter helgen...

Lördagen den 6 augusti hade jag och R varit iväg och fixat de sista inköpen som jag skulle ha med mig till BB. Vi hade också varit en vända i skogen och plockat salmbär på eftermiddagen, vilket jag även bloggade om den dagen. När vi kom hem hade vi tvättid (BB-kläderna jag hade köpt under shoppingturen skulle ju hinna tvättas och torkas innan måndagen). På eftermiddagen när vi kom hem satte vi på kaffekannan och tog en tallrik med glass och salmbär. Under dagen när jag hade jag knatat runt på stan och i skogen kände jag inget mer än de vanliga sammandragningar som jag haft i flera veckor men de kändes fortfarande inte mer än att magen blev stenhård.

Runt kl. 19 när vi skulle äta middag började jag känna en svag värk i magen (ungefär som svag mensvärk). Detta hade jag även känt av en förmiddag några dagar tidigare och då hade jag läst på om det och sett att det var mycket vanligt förekommande och var s.k. förvärkar. Jag sa till R att jag tyckte att jag hade lite ont i magen och skämtade lite och sa att det kändes som att Lilleplutten snart ville komma ut. På något vis kände jag att han sjunkit ännu längre ner i bäckenet och magen var stenhård från naveln och neråt. Jag plockade fram mitt vetebälte, värmde det i micron och satte det kring magen. 

Vi åt middag framför teven och efteråt lade jag mig med huvudet i R knä och slumrade till. Runt kl. 22 vaknar jag igen och känner att jag fortfarande har mensvärk, men den är starkare nu så jag värmer mitt vetebälte igen, tvättar av mig sminket och borstar tänderna. Jag lägger mig i sängen och tänker försöka sova bort det, men det går inte. Jag känner istället att jag börjar få mer och mer ont och tillslut tycker jag mig kunna urskilja att det som "gör mer och mer ont" tycks komma tillbaka med jämna mellanrum, ganska tätt dessutom. Jag börjar få svårt att koncentrera mig när det onda sätter in och går ut och sätter mig bredvid R i soffan igen och berättar att jag tycker att det kommer som "toppar" mitt i det onda, ganska tätt dessutom. Med ungefär 2 min mellanrum...men jag vet inte hur länge de pågår för jag tappar tidsuppfattningen varje gång smärtan sätter in. Det är en konstant smärta som när den kulminerar också strålar ut i ljumskarna och nedre delen av magen och lite ut mot ryggen. Magen blir stenhård varje gång. Vi börjar klocka värkarna och inser att de kommer tätt, med 1 min mellanrum och håller i sig ungefär 30 sek. Jag börjar förstå att det nog inte är förvärkar utan riktiga förlossningsvärkar som satt in och jag hoppar in i duschen och tar på mig helt rena kläder...i fall att vi ska åka in (har ju planerat snitt två dagar efter). Jag hoppar dock över att duscha med descutansvampen jag fått med mig på inskrivningen eftersom jag måste ha dem till måndag... (Ja, ibland tänker man ju inte helt klart!?)

Jag klär på mig och ringer till förlossningen runt kl. 23 och berättar hur läget är. Hon säger att jag är välkommen in när jag känner att jag vill det.

Då får R för sig att han måste duscha innan vi åker...han vill inte se ut som en "lodis"...som han uttryckte det. Han hoppar in i duschen, börja pilla med frisyren, trimmar polisongerna, börjar pilla med att ladda kamerabatterierna, börjar pilla med allt möjligt och tillslut fräser jag mest åt R att "Jag skiter i vilket, vi måste åka NU" så fort han frågar eller säger något. Men eftersom det var två dagar kvar till det planerade snittet hade R tagit lite vin till maten (Hur tänker ni karlar?)...så vi skulle beställa taxi. Det tog nästan 50 min att komma fram i taxiköerna...och R ringde parallellt med både mobilen och hemtelefonen till olika bolag. 

Under tiden han satt i kö, minns jag faktiskt inte exakt vad jag gjorde. Jag tror att jag mest vandrade omkring och kved i lägenheten. Jag packade även ihop kläder och annat så att R lätt skulle kunna åka hem och hämta det i fall att jag inte skulle bli hemskickad igen. På vägen ner till taxin hade jag flera värkar och fick stanna till flera gånger på vägen ut. Väl framme vid KK blev vi insläppta i ett rum och jag kopplades snabbt till en CTG-apparat i ca 20 min för att mäta hur täta och starka värkarna var. Jag blev undersökt och det konstaterades att livmodern hade börjat öppna sig och att hinnor eller slempropp hade börjat bege sig. Sköterskan gick iväg och rapporterade till läkaren och hon kom tillbaka och sa att han just nu satt och gick igenom min journal och "hjärthistoria" för att se om de kunde ge mig bricanyl för att stoppa värkarna. 

Aj aj aj
Värkar - en helt sjuk känsla. En konstig kraft med enorm styrka.
Lika vidrig känsla när den slår till, som underbar när den slutar!

En stund senare kommer läkaren in och säger att han läst igenom min journal och bedömer det för riskabelt att stoppa värkarna i detta läge och har därför beslutat om att göra ett "halvakut" snitt om det fortfarande är det jag vill ha....OM jag vill? Mer än någonsin vill jag ha ett snitt. Värkarna är vidriga och jag undrar bara hur kvinnor kan genomlida detta med psyket i behåll? Flera gånger om? Jag förstår ingenting. Under tiden jag ligger där på britsen med sladdar och slangar har jag redan förlorat förståndet flera gånger. Jag varken lyssnar eller förstår riktigt vad de pratar om. Jag bara vrider mig i smärtor....och sköterskan står över mig och upprepar "Andas, Andas, glöm inte att andas...in genom näsan, ut genom munnen" Jag pustar och frustar i kapp med sköterskan men frågar tillslut "Ska det här verkligen hjälpa?" Tillslut säger hon, "Det kan iaf få dig att tänka på något annat." Hon har nog rätt och jag släpper tanken på att det faktiskt ska stilla smärtan och börjar istället profylaxandas för att få något annat att koncentrera mig på... Värkarna kommer tätt och jag har inte en chans att hinna återhämta mig mellan dem. Lagom när den första släpper börjer jag känna panik över att nästa ska ta vid. Jag ber R säga till mig när de är på väg att gå över...han följer kurvorna och rapporterar. När sköterskan springer ut säger jag åt honom att hålla koll på apparaten så att inte bebisen blir påverkad. allt ser bra ut försäkrar R mig.

Ett halvakut snitt innebär att sköterskan "fixar i ordning mig" med kateter och sjukhuskläder medan läkaren kallar ihop operatiosteamet och inom en timma kommer jag att snittas. Det går undan nu...

Mot OP!

Allt går väldigt fort... Kateter sätts, jag får en sjukhusskjorta, jag rullas iväg till operation, det är en massa folk överallt som arbetar snabbt och effektivt, allt går som på räls. Alla vet exakt vad de ska göra, i vilken ordning och de pratar över huvudet på mig... Droppnålar sätts medan någon annan upprepar mitt personnummer och en tredje klär på mig en operationsmössa. Jag får sätta mig på sängkanten och spinalbedövningen läggs. Det går snabbt. Det gör inte ont, droppnålarna är MYCKET värre i jämförelse. Två nålar får jag, en i handen och en i armvecket. Någon spänner upp en duk över magen, det droppas kallt vatten för att kontrollera hur bedövningen tar och de justerar huvudändan på sängen för att justera hur högt bedövningen ska ta. Bedövningen tar snabbt, det värmer i benen och rumpan och strax känner jag mig helt bedövad och de börjar operationen. R sitter alldeles bredvid mitt huvud. Någon klappar mig på axeln och frågar hur jag mår och plötsligt utbrister någon att "Nu är huvudet ute". Ser han okej ut?", frågar jag. "Han ser heeelt okej ut!", får jag till svar av samma person. Det känns skönt att höra.

Jag känner hur de trycker och drar i magen. Det känns mycket mer "våldsamt" än vad jag trodde att det skulle kännas. Jag känner hur kroppen ruskas från sida till sida. Det gör inte ont men jag känner att de bökar runt ganska rejält och det enda jag väntar på är det där berömda skriket. Snart, snart, snart... Tillslut hör jag det finaste skrik jag någonsin hört och jag ser hur de springer iväg med honom till rummet bredvid (de gör alltid så har jag blivit upplyst om i förväg...men de brukar visa upp bebisen för mamman först). I efterhand fick jag veta att pojken hade lite dålig färg först, så det var anledningen till att de sprang iväg med honom direkt. Han återfick dock färgen snabbt igen så ingen fara på taket...

Den allra första bilden på den lille Kejsaren...

De har redan förberett en tv-skärm i taket där jag kan ta del av allt som händer i rummet bredvid, jag ser pojken och hur R klipper navelsträngen (som redan är avskild från moderkakan...) och hur de frotterar honom torr och ren. De skyndar sig ut med honom och läger honom på mitt bröst. Tydligen filmar R oss i detta ögonblick, vilket jag inte har någon aning om då...

Första mötet...

Känslan är HELT overklig. Vi har väntat så länge! På inskrivningen ett par dagar innan var det sista sköterskan sa till mig innan jag gick "Då blir du mamma på måndag då!". Nu är det natten till söndag och jag har precis blivit mamma till världens finaste lilla pojke.

Lilla älskade vän

De går iväg med R och pojken medan jag ligger kvar och blir ihopsydd. De säger att operationen varit komplikationsfri och lyckad. Jag blödde endast 2 dl vilket tydligen är extremt lite. R känner till några av personerna i teamet. Narkosläkaren är den bästa i Skåne, förmodligen den bästa i hela landet, har R sagt till mig. Jag håller med. Han är grym...de andra i teamet också för den delen. Klockan närmar sig 02:30 och de kvittrar som de allra gladaste fåglarna i skogen. Fantastiska människor som alla är där och gör sitt yttersta för att hjälpa min pojke till världen! Jag känner mig helt trygg i deras händer.

Lappas ihop...

När jag är klar flyttar de över mig på en annan säng och rullar iväg mig genom kulvertarna till uppvakningsavdelningen. Det ligger redan andra personer där på salen, belysningen är dämpad och jag hör hur några snarkar. Jag ligger där och lyssnar på regnet som slår mot rutan, ser hur en och annan blixt lyser upp rummet och hör hur personalen pratar med varandra. Någon sköterska skämtar med mig och säger "Då blev det kanske en liten Oskar?". "Det blev en Elliot", svarar jag. Elliot är ju namnet som R och jag hela tiden varit inne på och jo, han såg allt ut som en liten Elliot när han kom ut. 

Jag mår bra efter operationen men skakar i hela överkroppen. De tar blodtrycket med jämna mellanrum, justerar droppet, kollar temperaturen och kontrollerar Hb-värdet (Hb 121). De säger att så fort jag kan röra mina ben så kan jag rullas till BB-avdelningen där R och bebisen väntar. Jag försöker röra på benen men de rör sig först inte ur fläcken. Det är en konstig känsla när hjärnan vet precis hur den ska göra men kroppen inte alls svarar. När spinalbedövningen börjar släppa får jag sprutor med morfin och "typ panodil" i dropp. Jag har inte direkt ont, känner ett svagt tryck på ena sidan om snittet. Det tar ett par timmar och strax efter 04:30 kan jag dra upp knäna med båda benen så då frågar de om jag vill åka upp till bebisen...och det är klart att jag vill! Så fort som möjligt! De ringer efter "transport" och strax kommer två stycken som kör mig genom kulvertarna och tillbaka till BB. De rullar in mig på sal 3 på "BB röd", ett enkelrum där R redan ligger och sover och pojken ligger och sussar i en säng alldeles bredvid.

"BB Röd", Sal 3

Elliot föddes natten till söndag och på onsdag eftermiddag packade vi ihop oss och åkte hem från BB. Barnläkaren har satt en OK stämpel i rumpan på Elliot, snittet såg fint ut, amningen fungerade bra och tiden på BB i Malmö var helt fantastisk. 

Det enda som varit smärtsamt efter kejsarsnittet var första gången jag skulle resa mig ur sängen på morgonen efter operationen. Det var hemskt. Jag trodde ärligt talat att jag skulle dö på kuppen. Jag var yr av morfinet och helt skakig i benen. Jag kräktes och kände mig helt "väck". Jag kunde knappt stå på benen. De bytte mina kläder och lakan och jag fick lägga mig igen för att göra ett nytt försök efter lunch. Personalen sa att det var värst att resa sig första gången för alla organ skulle falla på plats igen. De hade rätt... på kvällen tog jag mig i och ur sängen själv utan större problem.

Bebismys

R hade möjlighet att stanna kvar på nätterna eftersom det blev ett halvakut snitt och vi därför tilldelades ett enkelrum. Maten var god, det var nya fräscha lokaler, och personalen på avdelningen var alla väldigt vänliga. De svarade på frågor, kom med tips, bytte sängkläder, hjälpte till med amningen och allt annat som jag behövde assistans med till en början. Jag är väldigt nöjd med tiden på BB i Malmö och återkommer gärna dit nästa gång... för nu ska vi ha ett halvdussin bebisar. Minst! Det har jag redan sagt till R! :-)

Elliot
På morgonen 7aug, några timmar gammal 

Älskade lilla Elliot ♥

Elliot

Förlossningen tjuvstartade innan planerat snitt och Den 7 augusti klockan 02:05 blev vi föräldrar till världens finaste lilla pojke. Han vägde 3510 g och var 49 cm lång.

Det var en fantastisk och lika omvälvande som overklig känsla att höra sitt barns första skrik och se honom för första gången. En berättelse om hur det hela startade kommer när vi fått samla oss en smula. 

I väntans tider...

Det är sanslöst vad tiden travar på. I början av graviditeten kändes det som att det var en evighet innan vi ens skulle vara i närheten av här vi är nu. Det var som när man var liten och julaftonskvällen var över och man låg i sin säng och tänkte att det var "ett helt år till nästa jul". Det var en tid som knappt gick att överblicka. Inte ens nu känns det riktigt verkligt att Apan ligger i min mage, färdigbakad och faktiskt helt redo att värpas.

Testade positivt v.3+5

Även om vi lyckades bli gravida väldigt snabbt var naturligtvis det positiva testet...testen, den första lyckan och startpunkten på detta. Det var den 10 december och R var på konferens/julbord i norra Skåne och jag kunde inte hålla mig, utan jag var helt enkelt tvungen att testa fast att han inte var hemma. Sedan gick vi och tittade på de där testen ända tills svaren var försvunna för att påminna oss om att det var sant. Det var även då jag startade denna blogg, i hemlighet. Det skulle bli ett sätt att dokumentera, ett sätt att minnas men också ett sätt att dela med mig till familj och nära vänner av den största gåva som vi fått. Ett eget barn! 

Kläcker nyheten lite pö om pö

Jag berättade för min vän Emma först av allt, faktiskt redan dagen efter att jag kissat på stickan. Sedan följde veckor av avslöjanden, veckor som också var så viktiga för att själv försöka förstå att det faktiskt var sant. Några höll tydligen på att ramla av stolen (...det sa du iaf Linda!) och några hade tydligen väntat på detta besked länge och nästan gett upp hoppet (t.ex. min mamma - som ett par dagar innan beskedet tydligen hade sagt att "där blir det bara kattungar" när en väninna till henne hade fört barnbarn på tal). Mina systrar tjöt högt i telefonluren när nyheten nådde dem någon gång i vecka 7.

Under resans gång har det funnits vissa milstolpar som jag minns extra tydligt och som jag vill dela med mig av... 

Foster, v. 12. Från Lennart Nilssons underbara foton

Vecka 12 var naturligtvis en sådan. Inte bara för att risken för missfall minskar drastiskt då - utan även för att det vedervärdiga illamåendet skulle börja ge med sig då. Det gjorde det inte...vid den tidpunkten hade det snarare nått kulmen. Det skulle visa sig att illamåendet inte skulle ge med sig på många, många veckor. 

Skrattar och vinkar, v. 13+6

Första ultraljudet i v. 13+6 var en annan milstolpe. Mitt i kallaste februari. Det är utan tvekan det som berört mig mest. Att få se det lilla livet som växer, att få höra de snabba hjärtslagen. Att få se så små fingrar, en liten mun, hjärtat...och se filmklippen på hur han rörde på sig. Jag kommer aldrig att glömma den dagen och jag blir ännu helt tårögd när jag tänker tillbaka på det. För mig var det absolut det starkaste ögonblicket, det var liksom där och då som graviditeten också blev riktigt verklig - det fanns ett riktigt barn där inne. 

Inskrivningen var samma dag som ultraljudet och jag glömmer aldrig när min iranska barnmorskan demonstrerade hur klamydiatestet skulle utföras genom att ställa sig bredbent och med stora rörelser under sin långa vita rock visade mig hur jag skulle "vispa pinne runt i vagina". En syn som ännu lockar mig till skratt!

RUL v. 18+6

Rutinultraljudet i v. 18+6 var nästa stora riktmärke. En dag kantad av mycket glädje och en dag vi fick reda på att det är en Ap-pojke vi ska få (En liten "Herr Nilsson" - vilket jag också innerst inne kände på mig). Det som däremot var allra viktigast denna dag var naturligtvis att få ett lugnande besked om att allt såg bra ut och efter ultraljudet kunde vi andas ut en smula!

Att få träffa överläkaren i slutet av v. 28 och få kejsarsnittet beviljat är i sig något jag skulle kunna skriva en halv bok om men jag nöjer mig med att säga att det var en stor lättnad. Att kunna slappna av och njuta fullt ut av graviditeten, utan att oroa sig eller ligga sömnlös om nätterna gjorde tillvaron mycket lättare för mig. Jag skulle vilja sträcka mig så långt som att säga att Dr. Hansson (bildligt sett) räddade mitt liv. Det var ett känslosamt möte med en mycket förstående och sympatisk människa. Att känna att han engagerade sig på alla plan och faktiskt lyssnade på vad jag hade att säga, betydde väldigt mycket! När jag gick därifrån var vi båda faktiskt lite tårögda. Jag av stor lättnad och han förmodligen för att han förstod vad det han just hade gjort för mig, faktiskt betydde. Innan jag gick lade han sin hand på min och sa "Njut...se till att njuta av den tid som är kvar". Det har jag gjort, varje dag!

TUL, v. 32+5

Tillväxtultraljudet v. 32+5 var naturligtvis också en upplevelse i sig, även om jag oturligt nog mådde ganska dåligt den dagen och hade problem med illamående och yrsel när jag skulle ligga på rygg. Jag höll ut så länge jag kunde men undersökningen blev ganska kort. Att få se Ap-pojken i 3D, precis som en riktig bebis, var dock en otroligt häftig känsla. 

De första fladdrande fossingarna i min mage i v.13 glömmer jag aldrig...inte heller första gången Apan sparkade så hårt att både jag och R kände det med handen utanpå min mage i vecka 20 respektive vecka 21. Jag har liksom aldrig slutat att fascineras över känslan utan spricker ännu dagligen upp i ett fånigt leende när jag känner hur han busar runt. Handen dras liksom automatiskt dit och ögonblicken då vi "kommunicerar" genom att buffla mot varandra är fortfarande lika speciella...fast att jag känt det tusen gånger om. Från att ha börjat som små pirrande rörelser, för att övergå till stötigare buffar och tillslut upplevas mer som släpande mjuka rörelser allt eftersom han vuxit sig större.

Under hela graviditeten har jag hållit R väldigt uppdaterad med vad som händer och vad jag känner. Varje vecka har jag läst högt för honom om vad som händer i min mage och hur stor bebisen är. Det började med liknelser "stor som ett litet plommon" (v. 10). På senare tid har jag suttit med måttband eller linjal, måttat och tittat och jämfört med vikten av flera mjölkpaket. När bebisen är vaken och bökar runt så är R genast där och känner. Jag påminner vid det här laget mest om en gammal repig LP-skiva och upprepar "Känn här!" och "Vad tror du det här är? En fot?" flera gånger om dagen. Han sträcker fortfarande fram handen och gissar :) Jag vill väldigt gärna att det ska vara så, att han ska känna sig lika delaktig i detta och mina upplevelser som jag själv är.

Mitt Apkollage
(sista bilden fattas)

Jag kommer heller aldrig att glömma fascinationen av mitt växande maghotell. Att helt ge upp sin kropp för att ge liv och plats åt någon annan. Från att ha känt mig "lönnfet", till att magen faktiskt började se ut som en riktig babymage och inte som att jag bara ätit på tok för mycket kakor. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna trivas med en stor kula på magen men faktum är att det har känts väldigt bra. Jag trivs bra med "kulan" och det är som jag har sagt till några av er... jag känner mig förmodligen mycket bättre, än vad jag ser ut. Jag ser förmodligen otymplig och klumpig ut så här ett precis innan jag ska värpa, men jag känner mig smidig som en panter...och det enda som påminner mig om att jag INTE är det är t.ex. när jag som för en vecka sedan eller två skulle dra upp persiennerna i sovrumsfönstret och höll på att riva ner ALLA saker i fönstret med magen. Att jag slår upp kylskåpsdörren rakt i magen är en annan sak, eller när jag har kilat fast mig mellan väggen och R stol när jag bara ska "slinka" förbi lite snabbt.

Förra helgen när R och jag stannade till för att köpa en laddning jordgubbar så såg jag en höggravid kvinna som vaggade fram över parkeringen och jag sa "så där ser väl iaf inte jag ut". "Jodå, det gör du", svarade R utan att tveka. "Men så DÄR stor är jag väl ändå inte, va? Tycker du verkligen det", fortsatte jag. "Jo, fast du vevar inte så där med armarna när du går och så har du bättre hållning!" Efter en stunds tystnad fortsatte han "Nä, riktigt så där stor är du kanske inte...men du är max 10% mindre". Så nu vet jag...

Min allra bästa vän...och snart pappa till mitt barn ♥

R har ställt upp för mig väldigt mycket under denna tid. Han har ett tålamod som inte är av denna värld, ett tålamod jag önskar var mitt eget. Från vecka 7 till 22 vet jag inte hur många kräkpåsar han har bytt för mig. Eller hur många gånger jag bett honom göra rent i handfatet för att jag inte hunnit öppna toalettlocket. Jag vet inte under hur många av hans måltider jag helt plötsligt suttit bredvid och kräkts, hulkat fram ett "förlåt" och han har sagt "det gör ingenting", fortsatt att äta, klappa på mig och sedan bytt påse. Jag vet inte hur många gånger han har sagt att "snart blir det bättre" och hur många piller han stoppat till mig och timmar han har lagt ner för att läsa på om diverse mediciner att skriva ut för att försöka få det att bli bättre. Jag vet inte hur många vändor till affären han gjorde för att hamstra blåbärssoppa, knäckebröd och apelsiner under de veckor då det var det ENDA jag kunde få i mig. Han köpte en Iphone till mig, för att jag skulle ha något att roa mig med när jag låg pall. Jag spelade "reMovem" och löste sudoku i veckor! När han kom hem från sina långa arbetspass frågade han glatt om det blivit några nya rekord under dagen. :-) När jag låg i sängen med flottigt hår och samma gamla t-shirt i flera dagar, svag och helt oförmögen att ens ta mig upp för en dusch, låg han ändå tätt bakom mig och höll om mig. Det är just då, i ögonblicket när man är som allra mest ynklig, som saker som dessa blir SÅ stora.

Vackra blommor jag fick från Johanna

Det är inte bara R som ställt upp för mig. Min familj och mina vänner har också varit helt fantastiska. Främst med den förståelse ni visat under de många veckor jag inte orkade höra av mig eller träffa någon. Ni har ändå hört av er och ringt, skickat uppmuntrande mail och sms...HELA tiden. Ni har orkat lyssna på mina kräkhistorier med samma medlidande och förvåning, om och om igen...fast att jag vet att ni hört det tusen gånger om! Trots att ni redan visste svaret, har ni ändå fortsatt att fråga mig hur jag mår och fortsatt att peppa mig. Ni har erbjudit mig hjälp med vad jag än behöver, kommit med fina presenter och fikat med mig på enbart vatten istället för kaffe och kakor, bara för att jag skulle slippa doften. Jag är så lyckligt lottad som har alla Er fina människor runt omkring mig - Ingen nämnd, ingen glömd - Tack för att ni finns! 

En kula på magen är så mycket mer än en "kula". Där inne vilar världens finaste skatt. En kula på magen tycker jag har gjort världen lite varmare...det har bl a medfört att busschaufförer har stannat vid korsningar bara för att släppa på mig när jag inte hunnit fram i tid, kulan har gett upphov till åtskilliga roliga samtalsämnen med ett antal taxichaufförer (Ni glömmer väl inte att ni ska åka med Taxiverket, tel. 23 23 23 om ni är i Malmö?) och andra människor som vill berätta om sin egen historia. Främmande människor på stan som öppnar en dörr, låter mig gå före och skänker ett leende. Under dessa månader har ett antal personer kommit fram och gratulerat, önskat oss Lycka till och klappat på min mage som om det vore "allmän egendom". En kula på magen sprider väldigt mycket glädje helt enkelt. Granntanten i dörren bredvid verkar vänta lika spänt på bebisen som vi själva. Handlaren nere i butiken, likaså... Mormor sysselsätter sig med att virka filtar och leksaker på löpande band. Apan är väldigt efterlängtad och redan väldigt älskad - inte bara av mig och R.

Efter att ha läst om hur många andra har det, måste jag nog säga att Apan varit väldigt snäll mot mig. Jag har fått sova hela nätter så när som på de sista två veckorna där jag behövt gå upp och kissa en gång varje natt. Han har inte terroriserat mig med nattliga gymnastikpass eller haft mina revben eller andra organ som måltavla. Han har bara hickat på dagtid. Han placerade sin rumpa strax under mitt högra revben i vecka 32 och efter det har han mest kört ut en liten fot i sidan på mig så huden blir alldeles blank eller killat mig med fingrarna nere vid ljumsken. Han är mjuk i sina rörelser och jag trivs väldigt bra med att ha honom som inneboende.

Kulan vecka 19

Kulan vecka 32

Kulan vecka 35

Ja, det är många härliga minnen jag har från dessa månader. Minnen som jag försökt samla på denna blogg och minnen som är så känslomässigt starka att förmodligen bara någon som själv upplevt detta fullt ut kan förstå vad jag menar. Det har varit en tid, och en sann resa, kantad av mycket kärlek och nyfikenhet. Det har varit som att kliva in i en helt okänd värld där allt ska upptäckas för första gången. Små, små händelser som känslomässigt fortplantas som ringar på ett vatten. Som berört mig!

Nu börjar snart nästa kapitel i vårt Liv! Väskan är packad och vi är redo, är ni?

Skogstur

Idag var R och jag ute en sväng i skogen och plockade lite salmbär (blåhallon) att ha till eftermiddagsfikan och glassen...mums!

Vi hann även med en vända på stan så jag kunde köpa mjukisbyxor, behåar från apoteket och två amningströjor att ha med mig till BB. 

Huvudet under armen

...och magen och sminkväskan i knäet.

Jag börjar bli lite orolig för hur min kropp ska hänga ihop efter graviditeten. Just nu är allt så fiffigt uppbyggt att magen vilar på låren och brösten vilar på magen. Hur blir det sen?

Nu med huckle!

Hårturban av microfiber

LUGN...jag har inte konverterat till varken varmare breddgrader eller blivit bortgift. Jag måste dock visa en av de många saker jag inte klarar mig utan (JUST det...rakt ner i BB-väskan med denna!) 

För er med långt hår kan jag verkligen rekommendera denna hårturban i microfiber från SMART. Det sparar mig säkert 2h i torktid eftersom jag sällan eller aldrig fönar mitt hår. Det finns en nackdel med dessa hucklen och det är att de lätt luktar lite...."skunk". Jag tror att det är materialet i handduken som gör det...och det hjälper inte hur mycket man än tvättar turbanen utan den har en speciell doft. Jag har dock inte känt att håret luktar illa, utan jag tar ur handduken när håret är fuktigt, och låter resten självtorka. Jag använder dessa varje dag och har så gjort i säkert närmare fem år nu.

På tu man hand

Idag jobbade R sista dagen innan hans 3 veckor långa semester tar vid...eller semester och semester. Det finns en stor risk att han är tröttare efter denna semester än innan. Vi åkte ner på stan och satte oss på Jensen's eftersom vi hade ett erbjudande om en "gratis biff" där som går ut om två dagar. Jag åt salladsbuffé med vitlöksbröd. Det var sjukt goda inlagda gröna tomater och inlagda jättenypon (?) i buffén bland annat.

Salladsbuffé med vitlöksbröd

Till efterrätt tog R den belgiska chokladkakan som han alltid tar, medan jag gick i från mitt standardval (Queens Delight - den tjocka våfflan med mjukglass, chokladsås, hasselnötter och jordgubbssylt) och provade istället en apelsinsorbét med chokladmousse och apelsinklyftor. Jag måste säga att sorbéten var till belåtenhet (smakade som höljet på en solero) men chokladmoussen kunde jag, ärligt talat, ha varit utan. Säkra kort är just säkra kort och hädanefter blir det därför våffla igen!

Apelsinsorbét och Chokladmousse

Jag antar att detta var det sista restaurangbesöket på ett tag...och det sista på tu man hand för ganska lång tid framöver. I helgen ska vi därför se till att det blir "kvalitetstid" för hela slanten. 

Bullbak på världens enklaste recept

Ingredienser:

Ett stycke mig

Ett stycke dig

Gör så här:

Låt jäsa i 9 mån

♥

Koloniliv

När man inte har tillgång till vare sig egen trädgård eller uteplats är det extra uppskattat när man har goda vänner med koloni... Igår var vi hos Linda, Tim och Bazze och premiärgrillade i deras prunkande koloni tillsammans med ett par andra vänner till dem. Faktum är att det var den första kvällen som jag och R har grillat i sommar. Att hela juli regnade bort är helt enkelt den största och tråkigaste förklaringen till detta.

Vi kastade oss iväg direkt efter R jobb för att hinna i tid... jag i mjukisbyxor och gympadojor, R med en snabb raggardusch. Jag kan därför inte direkt beklaga mig över att vi glömde kameran hemma även om det funnits en hel del annat vi hade kunnat dokumentera. Hur som helst.... Fram kom vi och åt gjorde vi! Hamburgare med efterföljande fika.

Passar på att tipsa om världens godaste veg-burgare och det överlägset bästa hamburgerbrödet, om du frågar mig!

Veg-burgare från Anamma

Frisco hamburgerbröd

Avtryck

Lifestone
Berlock med månadssten, 2595:-
Berlock utan månadssten, 1695:-

Det är självklart att de pyttesmå Ap-tassarna ska dokumenteras på något vis. Jag funderar därför på att beställa ett set för att göra hand-, och fotavtryck från Lifestone. Deras smycken är jättefina tycker jag men kanske nöjer jag mig med att bara göra en pappersvariant med enkelt färgavtryck. Något som vi sedan kan sätta in i Apans egna lilla bok.

Avtryckset, pris 129:-

Ingång 74

Entrén till KK

Jag har tillbringat en heldag på KK. Nästa gång jag åker dit är det för att få hem bebisen. Först var det samtal med narkosläkaren kl 9.30 där vi diskuterade igenom min hjärtproblematik och hur själva spinalbedövningen utförs. Besöket tog ca 30 min och efter det häckade jag i entrén fram till kl 12 när jag mötte upp R och så käkade vi på CRC:s uteservering. Superfräsch byggnad och bra käk!

Kl. 13 hade jag tid hos barnmorskan på KK men det visade sig att jag, och den andra kvinnan som fått samma snittdatum, hade blivit bortglömda så vi kom inte in till sköterskan förrän 1,5h efter utsatt tid. Väl där fick jag svar på alla rent praktiska frågor jag hade kring snittet och den kommande tiden på BB. Barnmorskan visade mig runt på avdelningen och visade mig hur rummen ser ut. De flesta rum är dubbelrum, vilket innebär att man delar rum med en annan kvinna. Det finns även ett antal (8?) enkelrum som i första hand går till "bättre behövande", t.ex. till missbrukare eller föräldrar med barn som inte föds friska. Om pappan kan stanna kvar över natten beror helt enkelt på hur fullbelagt det är på avdelningen just då. Jag hoppas på att få ett enkelrum så att R kan stanna kvar första natten iaf. Men samtidigt har jag ju full förståelse för att det kan finnas andra som har större behov av dessa rum, än vi (förhoppningsvis...kanske jag bör tillägga).

Jag har fått med mig två descutansvampar hem som jag ska tvätta mig med innan operationen, lappar med information och ett preliminärt klockslag när det hela ska äga rum. 

Barnmorskan tog även ett rör med blod, lite prover, klämde på magen och kontrollerade bebisens hjärtljud. Allt såg fortsatt fint ut:

Blodtryck: 100/60

Hb-värde: 123 (Allt järnknaprande har äntligen gett resultat!)

Hos barnmorskan v. 39

Idag, vecka 38+0, var jag på det sista besöket hos min barnmorska och uppdateringen lyder:

SF-mått: 36 cm

Hb: -

Blodtryck: 120/65

Hjärtljud: 138 slag/min

Viktökning sedan inskrivning: + 3kg (dvs. + 1,3 kg sedan start). 

Allt var som vanligt bra med mig och Apan. Något Hb-värde tyckte hon inte var lönt att ta eftersom jag ändå inte hinner påverka det något till snittet, sa hon. Nähä? Men är det NÅGON gång som mitt Hb-värde verkligen har betydelse så är det väl ändå inför operationen kan jag tycka. Kanske kollas det på inskrivningen istället...

Jag fick däremot reda på att jag var väldigt vacker i dag och att jag förmodligen var den enda kvinnan i hela världen som bara gått upp så lite i vikt under en graviditet. (Vågen har inte rört sig alls sedan v. 33.) Barnmorskan föreslog därför att jag skulle skriva en bok där jag berättade om mitt "knep" - då skulle alla kvinnor köpa den boken och jag skulle bli rik. Hon är rolig hon........

Magen blir trots allt större och större och SF-måttet hade ökat ytterligare 1cm sedan sist. Jag tror att den rymmer en ganska stor pojke. :-)

Efter barnmorskan försökte jag gå en vända på stan men sammandragningarna kom allt tätare och efter ett par butiker fick jag ge upp och ta bussen hem. Inte för att sammandragningarna besvärar mig...men jag vill ogärna få det att sätta igång innan. Jag har ju ännu en del saker jag måste fixa. Jag måste t.ex. hinna iväg på ett sista restaurangbesök med R innan lillprinsen föds. Sådana extremt viktiga saker, ni vet! ;-)

Sugen på nya dansmackor?

Cool!

Not so cool!

Extreme home makeover

Ja, nu kan man väl säga att sovrummet genomgått en rejäl makeover. En byrå med tre lådor med underkläder har förvandlats till en låda inklämd i garderoben, två mindre bokhyllor med typiska "tjejsaker" (smycken, smink, krämer osv) har bytts ut mot ett skötbord med våtservetter, blöjor och diverse rumpsalvor. En spegel, en pall, en stol och den gamla sängstommen har fått lämna plats till en spjälsäng. 

Nu är det bara garderoberna kvar som så småningom ska bytas ut till en smäckrare variant i vitt med skjutdörrar...men det dröjer kanske si så där 2 000 blöjor framåt i tiden, eller till nästa flytt, innan jag ens orkar bekymra mig om det igen.