Den där navelruinen tycks bara bli större och större...och fulare och fulare. Den började vädra lantluft under semestern på Gotland och den 17 juni meddelade jag R i ett sms att "Sov gott! Apan har varit vild idag och stökat runt i kulan. Naveln har ploppat ut. Puss puss"
Sedan den dagen har den där naveln fortsatt att förskräcka och förbluffa. Från början var den väldigt öm och det gick knappt att nudda den. Med tiden har den blivit lite mer härdad eftersom jag slår i den tätt som oftast. Nästan dagligen glömmer jag bort hur tjock jag är och drämer upp kylskåpsdörren rakt i naveln, eller skrapar den mot andra saker jag lite smidigt tänker passera. En morgon vaknade jag av att naveln hade "klistrat" fast sig mot R rygg när jag skulle vända på mig. Det är ju sanslöst vad en sketen navel kan lyckas med... Snälla, låt den hoppa in i min kropp igen så småningom.
 |
| Jo, jag har trosor på mig... det syns bara inte under navelhorisonten. Det är inte mycket som syns under den kan jag meddela. I bland sticker ett par tår fram, återigen är de borta. |
