Vecka 33

Som ni säkert förstår är ultraljudet höjdpunkten på v. 33. Jag kan inte riktigt slita mig från bilderna utan sitter och tittar och tittar och tittar. Vi dricker en kopp kaffe, studerar dem noga, in i minsta detalj. Det påminner lite om när Rs mormor berättade att hon satt med lupp och försökte se om det var en pojke eller flicka vi skulle få utifrån de första ultraljudsbilderna vi skickade till henne. Vi granskar varje millimeter, noga. 

R och jag hade en liten vadslagning igår om hur mycket bebisen skulle väga idag på ultraljudet. Vi skrev ner våra gissningar på lappar som vi vek ihop och R gissade på 2300g och jag gissade på 2030g. R var alltså närmast, då de uppgav att Apan vägde 2244g. Segern firade vi med en glass, en 88:an, nere vid hamnen. Jag är löjligt förtjust i den här typen av tävlingar, där man bara kan vinna!

Magen fortsätter att expandera och jag har börjat fundera lite över hur livet utan magen kommer att bli.  Det ska bli skönt att kunna böja sig, att inte må illa och att kunna sova på mage igen. Men jag kommer att sakna rörelserna och den speciella känslan. 

Jag har fått en och annan släng av illamående den senaste veckan. Jag har vaknat två gånger av att jag kräkts i sömnen. R förklarar att jag kan drabbas av det ena och det andra om jag inte sover med huvudet riktigt högt. Antingen får jag järntabletten i matstrupen och då händer "något" som inte är så bra, i värsta fall får jag ner kräk i lungorna och då händer något annat ännu otäckare. Han ordinerade mig att "sova sittandes". Ända till augusti?, frågade jag. En natt satt jag upp i sängen vilket resulterade i att det kändes som en ångvält kört över mig på morgonen. Jag tror att tjatet på massage från min sida var avskräckande så nu har jag istället fått lägga en stor kudde under madrassen och så har jag baxat upp med tre tjocka dunkuddar ovanpå det som jag kan peta bort efter hand. Vi får väl se hur länge det fungerar... 

Jag har eventuellt fått min första craving nu: hallonkräm med mjölk. Jag skulle kunna äta det till morgon, middag och kväll om jag inte visste bättre. Frågan är bara om det kvalificerar sig till en craving om man kan tygla den? Jag är inte tokig, jag flipprar inte ur om det är slut, jag tvingar inte iväg R till affären mitt i natten...eller ens på dagen...för att köpa hallonkräm. Jag klarar mig ändå, men det smakar ruggigt GOTT! Det kanske är kalciumbrist och ingen craving. Så kan det också vara...

Midsommar avlöpte väl. R och jag tog det oförskämt lugnt och lika bra var det eftersom vi båda är förkylda nu. Det var inte läge att bli sjuk nu men Antons baciller har letat sig in i min kropp, via R, och det är bara att hoppas att det snabbt går över. 

Apan rör sig ännu väldigt mycket och jag känner mest av hans rumpa (som jag förut trodde var hans huvud) som trycker under mina revben och de små fossingarna som han viftar på. Lägger jag mig på sidan så brukar han studsa med fötterna mot soffan/sängen...som att han hoppar. Han kan även "skaka rumpa". Det är kul!

Magen v. 32+5

Bebisen v. 33

Nu väger bebisen c:a 2 kg och mäter totalt omkring 45 cm från topp till tå.

Förutom att gråta så kan nu bebisen göra allt som en nyfödd 40 veckors bebis kan. Det börjar bli trångt om utrymme inne i livmodern, men bebisen kan fortfarande sparka och röra sig. Den sover mycket under den här perioden, precis som en nyfödd bebis. Ögonen rör sig under REM-sömnen, och forskarna tror att fostret drömmer livfullt inne i livmodern.

När bebisen är vaken så använder den sina sinnen; den lär sig alltmedan den lyssnar och känner. Bebisen har sannolikt valt en förlossningsposition nu och ligger antingen med huvudet nedåt eller uppåt (sätesbjudning). När barnmorskan känner på din mage så kan hon känna hur barnet ligger och eventuellt försöka vända det om det ligger med stjärten först.

Om bebisen föds denna veckan så är lungorna sannolikt starka nog att fungera utan hjälp, men den kan ändå behöva vård av specialisttränade läkare och sköterskor.

Ögonen är öppna under vakenperioderna och färgen på dem är vanligen blå, oberoende av vad den permanenta färgen senare kommer att bli, då pigmenteringen inte är färdigutvecklad. 

Källa: Bli mamma

Tillväxtultraljud v. 33

Idag är en av de stora dagar som vi har väntat på. Klockan ringde tidigt i morse och det första jag sa när jag slog upp ögonen var att "snart får vi se honom". R hade tagit ledigt första timmen från jobbet för att vara med på ultraljudet. Det känns alltid lite pirrigt, men också väldigt roligt när vi är på väg dit och ska få en skymt av den lilla Apan. När vi gick ut från porten 7.30 så var det redan sommarvärme i luften och solen sken för fullt.

Vi åkte mot sjukhuset, parkerade i parkeringshuset och gick mot ingång 74, våning 3. Jag börjar känna igen mig där nu. Känner mig inte lika disorienterad på sjukhusområdet som tidigare, vilket är skönt. Jag minns att när vi gjorde rutinultraljudet och kom ut från undersökningsrummet så satt det en kvinna i väntrummet med jättestor mage och jag tänkte att nästa gång jag kommer dit för att göra tillväxtultraljud så kommer jag att vara så där "stor"...och nu är jag tydligen det. Det känns inte riktigt så, men jag är nog det.

Som jag skrivit om i bloggen tidigare så ville jag egentligen väldigt gärna göra ett privat 3D/4D-ultraljud men eftersom R menade att det inte var bra att göra ultraljud i onödan, dvs. enbart för nöjes skull, eftersom det är osäkert hur pass mycket det faktiskt påverkar barnet, så lät vi bli. Vi erbjöds dock en liten skymt av bebisen med 3D idag. Allt såg fortsatt fint ut och bebisen väger 2244g nu. Barnmorskan sa att han förmodligen kommer att väga ca 3600g i v. 40 när han är fullgången. Längden är svårare att förutspå men ca 50cm sa hon att bebisar med den vikten brukar landa på. En helt normalstor bebis, sa hon. 

Alla de större organen, som t ex hjärna och hjärta granskades idag och det togs nya mått på huvud, bröstkorg och lårben för att se att han växer som han ska. Bebisen hade även lite hår på huvudet visade hon oss, runda fina kinder, en liten näsa och en plutig mun. Hon bekräftade att han hade vänt sig med huvudet nedåt och idag låg med ryggen på min högra sida och benen på min vänstra. Igår tror jag han låg tvärt om för det buffades rejält med fossingarna i min högra sida och han sköt ut en liten fot med jämna mellanrum. Eftersom moderkakan ligger i framvägg så skymmer den tyvärr en del av ansiktet på bilderna men vi kunde ändå se hur han svalde fostervatten och rörde på läpparna, precis som en riktig bebis gör. Varje gång är det är en helt underbar och nästan magisk känsla att få se det lilla livet som växer i ens mage. Jag blir alldeles tårögd när jag tittar på honom. Han är så otroligt fin!

Tyvärr blev jag väldigt yr under undersökningen (man blir lätt det när man ligger på rygg så här sent i graviditeten eftersom livmodern trycker på vena cava) annars hade vi nog fått se lite mer av honom. Men det får gå, huvudsaken är att alla mått stämmer och allt ser ut att sitta där det ska - och det gör det.

Här är de sista bilderna vi fick på Apan bosatt i min mage. Nu är det max 6v kvar av längtan innan han föds. Förstår ni…SEX VECKOR…och sedan ligger lilla Apan i vår famn. Det kommer utan tvekan att vara den lyckligaste dagen i mitt liv. 

Älskade lilla unge ♥
- 229 dagar efter att han vunnit kapplöpningen.

Håller handen vid örat

Sväljer fostervatten, det gråa molnet är moderkakan.

I profil - kolla in de små hårstråna på huvudet.

Fortfarande ingen tvekan om att det är en liten pojke vi väntar.