Oj, vilken jobbig dag detta har varit. Absolut den värsta hittills. Illamåendet slog till med full kraft så fort jag slog upp ögonlocken klockan 7 i morse..., hann få i mig en halv knäckemacka och ett glas vatten innan första toalettbesöket. Runt lunch trodde jag knappt att jag skulle överleva dagen. Precis ALLT jag har stoppat i munnen har kommit på retur. Jag har kräkts 8ggr (hittills) och har inte ens fått behålla vattnet som jag druckit.
För en stund sedan när jag var som mest illamående och ynklig och satt med en hink framför mig frågade jag R ”Hade du tyckt att det var värt det här om du från början hade vetat att jag skulle må så här dåligt?” ”Jaa”, svarade han utan att tveka. ”Okej…hade du tyckt att det var värt det om det hade varit du som skulle må så här dåligt”, frågade jag. R var tyst ett par sekunder och sedan tittade han på mig och sa ”Njaa, jag vet inte”. Jag kunde inte annat än att dra på munnen en smula. Ibland är det lite svårt att riktigt kunna glädjas åt sin bebis när man ska må så här illa. Men R pysslar om mig, han klappar och kramar och hjälper mig med allt jag ber honom om. Han serverar mig dricka, köper hem allt jag ber om, försöker stoppa i mig olika piller för att jag ska må bättre, han kastar mina kräkpåsar och sätter i nya. Han gnäller aldrig på mig om jag inte orkar fixa saker här hemma. Han ordnar det. Han stryker håret ur pannan på mig och påminner mig om att det snart känns bättre. Jag är så glad och tacksam för att han pysslar om mig. När man mår så här dåligt då uppskattar man verkligen allt det där extra mycket.
Ibland undrar jag om jag inte har träffat den allra bästa och när jag tänker på att det bara var så små, små tillfälligheter som gjorde att vi var på samma ställe den gången vi träffades, då knyter det sig lite i magen. Tänk om jag aldrig hade fått dela mitt liv med honom, då skulle inget kunna kännas speciellt meningsfullt. Om ett par månader är det 10år sedan vi träffades och jag älskar honom mer och mer för varje dag. Jag känner mig så lyckligt lottad. R och jag tjafsar aldrig om något, jag vet inte ens när det skedde senast. Det är flera, flera år sedan. Jag tror att vi har bråkat tre gånger sedan vi träffades och en av dessa gånger handlade det om ett diskberg. Nä, utan honom hade mitt liv känts väldigt tomt.
 |
| Korvgrillning på favoritstället, Sommaren 2009. |
