I morse hade jag ett första möte med BM inbokat kl. 9.00. Taxichauffören undrade om jag var på väg till jobbet och när jag sa att jag var på väg till barnmorskan så fick jag en massa "goda" råd av mannen. Hans son var nu 8 mån och hans fru hade också mått som en räv de första 3-4 mån sa han. Han var väldigt entusiastisk och berättade att jag inte fick äta tabletter, att jag måste äta en massa fisk och att det var ett gott tecken att jag mådde så dåligt. Jag höll på att kräkas när han sa det där om fisk. Ni som känner mig vet ju att jag har varit vegetarian i 20 år och just fisk är det absolut vidrigaste jag vet. Det sista han sa innan jag steg ur taxin var ”Stå ut nu”. Ja, det är nog det som det handlar om.. att stå ut. Uthärda. Genomlida. Jag har redan sagt till R att det inte kommer att bli många barn om jag ska må så här varje gång.
Hälsosamtalet hos barnmorskan gick i princip ut på att hon antecknade att jag inte röker, inte dricker alkohol och inte knarkar. Jag är en exemplarisk kvinna, sa hon! Sedan antecknade hon lite angående mitt hjärta och kopierade utlåtanden från mina EKG som jag hade tagit med mig. Jag trodde ju egentligen att det skulle vara inskrivning i dag så jag hade laddat upp hemma med en überfull blåsa inför urinprovet och jag har gått och ojat mig över ”putt i fingret” hela veckan. Inga prover togs och med mig hem fick jag en ”Vänta barn”-bok, lite lappar och dåligt tålamod.. Tid för inskrivning blir den 17 februari istället. Det är nästan en hel månad dit..
