På resande fot

Nunnan har nu fått ett nytt hem och packade sin väska och reste idag tillsammans med faster Isabelle, vidare mot sitt nya hem. Det känns tomt utan henne och jag har en stor klump i magen, men jag vet att det blir bäst så här. För henne och för oss. Nu har vi två katter kvar, som tyvärr inte heller håller sams. Vi ger det lite mer tid men löser det sig inte så måste även vår sista bengal flytta. Hu, jag orkar inte tänka mer på det just idag.

Påskägg

Elliots första målade påskägg.

Faster på besök

I år kom faster hit för att fira påsk med oss. 

Trevligt, trevligt! Elliot hade jätteroligt 

och busade allt vad han orkade med henne. 

Tidigt ultraljud

Så kom den då äntligen. Dagen som vi väntat så länge på. Idag var det dax för ett första ultraljud och än en gång sitter moderkakan i framvägg och precis som jag misstänkt är det bebben som flaxar runt på samma ställe som Elliot först gjorde i magen. Hjärtat tickade så fint och allt som går att se vid den här tidpunkten såg fint ut. Jag blev framflyttad en dag så just nu är BF 20 september men det kanske ändrar sig efter RUL.                                                      

Bebisen var aktiv och sprattlade en hel del. På slutet av ultraljudet så kurade den ihop sig i ett hålrum, drog upp armarna mot ansiktet, vek ner hakan mot bröstet och somnade gott. Det var så fascinerande att se, precis som en "riktig" bebis gör.  Under tiden som vi gjorde ultraljudet så hade Elliot barnvakt, för första gången sedan han var riktigt liten. Faster Isabelle passade honom och det hade gått jättebra, trots att han var så förkyld och sjuk. Vi är så glada och tacksamma för att hon kunde ställa upp. 

Vi fick med oss en stor upplevelse och nio bilder hem. Urvalet av bilderna var kanske inte helt optimalt och tyvärr fick vi inga rörliga filmklipp denna gång men vi fick några riktigt fina och tydliga bilder på bebisen. Genast känns det mer verkligt och roligt med graviditeten. När vi fått det där livstecknet och det var lugnande att se att det "bara" var EN. Precis som jag beställt.

Här kommer några bilder:

Huvudet framifrån

Profilen

Vink, vink

Profilen

Ryggraden

Målning av köket

Fram med färgspannen och rollern...

Det gäller att passa på innan jag blir för tjock...

Färdigspacklat

Gult blev vitt

Vecka 15

Nu är bebisen stor som ett äpple och måendet pendlar upp och ner. Då och då får jag en formtopp. Tröttheten verkar inte ge med sig, två timmars siesta varje dag är vad den här trötta kroppen behöver. Jag äter, äter och äter. Magen växer, byxorna spänner och jag har nu plockat fram påsen med mammakläder. Vikten ligger än så länge stilla. Det är tråkigt att inte kunna vara ute och busa med Elliot så mycket men känner mig för övrigt till freds med det mesta. Vi aktiverar oss så gott vi kan här hemma och han verkar nöjd med det också. Det närmar sig det privata ultraljudet som vi bokat så det är mest det jag går och längtar efter nu.

Kulan v. 14+1.

Bebis

Stor som ett äpple. Vikten har fördubblats sedan förra veckan, nu väger bebisen 50 g och är 9 till 10 cm mellan stjärt och huvud. Bebisen samlar på sig kalcium och skelettet blir hårdare och hårdare. Bebisen kan suga på tummen och är i princip färdigformad. Blodsystem, hjärta, ögon, öron, armar och ben finns nu klara i miniformat inför framtiden.

Källa

Kladdelikladd

Idag har vi pysslat. Målat med vattenfärger och gjort små påskkort att skicka till släkten. Elliot övar sig inför Påsk och den stundande äggmålardagen. Nya hand-, och fotavtryck blev det också dagen till ära.

Vecka 14

Helt plötsligt känns det som att vi kommit en liten bit på vägen. Vi har bokat in ett tidigt ultraljud vid påsk och det är det som vi ser fram mot mest just nu. Jag kan knappt bärga mig! Måendet är precis som tidigare och det är svårt att få i mig något annat än fil och Kellogs K special. Jag har börjat kunna dricka te igen och jag är så sjukt lycklig över det. Äntligen något annat än bara iskallt vatten.

Den här gången har vi inte varit lika tidiga med att berätta om graviditeten för våra vänner. Vi tar det med större ro denna gång. Det är bara ett fåtal som vet något hittills. Men det börjar allt synas en liten kula på magen nu så snart blir det offentligt både på här på bloggen och bland resten av våra vänner och bekanta.

Kulan v. 13+1

Den förlorade midjan.

Bebis

Din bebis är 8 cm och väger ca 25 g. Bebisen är ungefär lika stor som en tennisboll. Nacken och halsen börjar bli så starka att bebisen kan hålla upp sitt huvud. Nu är alla kroppsdelar så pass utvecklade att man kan se vilket kön bebisen har.

Källa

Vecka 13

Det fortsätter. Illamåendet. Den ständiga hungern. Avsmaken för allt. I en salig röra. Men jag njuter ändå av det faktum att jag är gravid, trots att det stundvis känns hopplöst. Ett par dagar har jag mått så pass bra att jag kunnat ta mig ut på en kort promenad till affären eller till lekplatsen. De stunderna de lever jag på länge. Illamåendet är intensivare och håller i sig längre stunder när det väl slår till. Värst är eftermiddagarna och kvällarna. Jag beklagar mig och känner mig stundvis ganska ynklig. Samtidigt vet jag vad som väntar. Ett barn. Större gåva går inte att få så visst är det värt det, utan tvekan. Saker som jag annars gör utan att tänka efter har nu helt plötsligt blivit ett stort projekt. Det handlar återigen om små vardagssysslor, som att duscha, borsta tänderna, dammsuga. Många av de där vanliga sakerna klarar jag inte längre av. Som att gå ut med soporna, byta blöjhinken, hälla upp kattmat eller göra rent i lådorna eller tvätta golvet. Allt luktar illa. Min parfym, ajax, kaffe, kakor, schampo, garderoben, min sambo, kuddarna i soffan, katterna. Listan kan göras väldigt lång.

Det jag är sugen på är grapefrukt. det smakar gott. annars är det inte mycket som jag känner sug efter nu för tiden. Jag börjar tröttna på filen, jag har redan tröttnat på yoghurt och jag har inte funnit något alternativ som jag kan ha för att hejda illamåendet. Keso...kanske? 

Brösten gör sanslöst ont och det där med att avveckla amningen har inte riktigt gått enligt planen. Dagtid tuttar ännu Elliot minst 4 gånger. Han blir fruktansvärt olycklig när jag säger att "tuttarna sussar". Om allt går som planerat så kommer R att vara långledig i maj och då tänkte jag ta tag i avvänjningen.

Kulan v. 12+4.

Bebis

Bebisen är 6,5 till 7,8 cm lång och väger 14 till 20 g. Bebisen är ungefär lika stor som en persika och växer snabbt. Mänskliga drag, ögon och öron kommer på sin rätta plats.

Källa

Första lilla sprattlet

Så kom det då, i vecka 12+3. Tidigt, precis som förra gången. Pralinen sprattlade till och livet kändes ljuvligt. På min vänstra sida, precis på samma ställe som Elliot började sprattla. Jag kände något litet förra veckan när jag satt i soffan men det var bara ett litet varsamt bubblande som kan ha varit något annat. Idag har jag känt det minst fem gånger, på samma ställe. Så himla, himla mysigt. Nu börjar det roliga.

Vindskivor på plats

Snabba puckar trodde jag... I början av november fick jag ett samtal från glasmästaren och dagen efter kl. 7.30 plingade det på dörren. En glad man kom insusande och mätte vindskivorna på balkongen. Det kändes som att det skulle bli klart i ett kick. Men icke... Inte förrän idag, lite drygt fyra månader senare, susade den glade glasmästaren åter hit med de tillskurna vindskivorna.

Skrattar lite smått åt det här med att allt ska sparas och återanvändas. Så ända in i förbannelsen ska saker och ting överleva sig själva. Jag gissar på att vindskivorna lindrigt räknat har 30-40 år på nacken, kanske mer. Skruvarna var fullkomligt upprostade och omöjliga för glasmästaren att få upp. Istället för att fixa nya skruvar så valde han istället att ställa sig och skära om samtliga glasskivor. Även listerna fick leva vidare. Alltså, seriöst.... *harkel* ...så här är det att bo i hyresrätt. Allt blir liksom lite halvdant utfört, allt akut åtgärdas, men det blir inte speciellt snajsigt gort.

R och jag har velat lite fram och tillbaka om vi ska ta bort vindskivorna eller inte. De skymmer utsikten... men samtidigt ger de mindre insikt från grannbalkongen och känns lite tryggare att ha där när vi har barn (och djur)...även om de ALDRIG skulle få vara där ute själva. Vi får vänta till sommaren och se vad vi känner då. Så här blev iaf resultatet. Stor skillnad även om min "pedantgen" får ett smärre spratt när jag synar jobbet på nära håll.

Före

Efter

Vecka 12

Nu börjar det verkligen puta. Ser så där oangenämt småfet ut. Alla byxor spänner, mina leggings skär in i magen och jag känner att det bara är en tidsfråga innan mammabyxorna får plockas fram. Magen är  större denna gång, precis som det sägs att den ofta blir andra gången. Den har även en rundare form än så här tidigt förra gången, en typisk "tjejmage" ser det ut som - men det är ju inte på något vis vetenskapligt bevisat. ;-) Illamåendet hänger envist kvar, kräkningarna är mindre än sist tack vare medicinen men illamåendet är stundvis riktigt plågsamt. Halsbrännan har också kommit. Det börjar bli dax att skriva in mig hos en barnmorska och boka in ett tidigt privat ultraljud. Det sistnämnda ser vi verkligen fram mot. Att få se pralinen sprattla runt är det jag längtar efter mest just nu.

Kulan v.11+3

Bebis

Drygt 6 cm lång och väger 9 till 13 g. Det går att höra bebisens hjärtljud. Naglarna har vuxit ut på både fingrar och tår och din bebis har hår på kroppen, (s.k. lanugohår). En del bebisar kan redan nu klia sig, suga på tummen, sträcka ut armarna och sträcka på sitt lilla huvud. Hjärnan har två kritiska utvecklingstadium, det ena är mellan vecka 12 och 18 och det andra är mellan vecka 24 och 36.

Källa