Mammamundering

Nu är det finito! Inga fler uppknäppta byxor...

Långturer i bilen kräver mer plats.
Tur att vi inte blivit stoppade i någon poliskontroll...

Efter ett besök hos Linda och hennes loppor förra veckan fick jag med mig världens skönaste mamipants hem. Apan och jag tackar och bockar, alla kläder satt som gjutet! Mysbyxorna har jag knappt tagit av mig sedan jag fick hem dem. Det är bara att inse...det är läge för att fylla garderoben med höga midjor och mjuk mudd nu!

Supersköna mammajeans, från H&M.

Bilpicknick

I söndags var vi vid Klagshamn igen och hade lite picknick i bilen... Det var en svan som var riktigt nyfiken och satte kurs mot en familj som satt och åt hamburgare vid strandkanten. Det resulterade i att R kom riktigt nära svanen och lyckades ta några bilder på den. Jag är ju egentligen rädd för fåglar, men svanar gillar jag. De är inte så där läskiga och okontrollerat flaxande som t.ex. duvor och höns (blä!). De är inte heller riktigt så där otäckt närgångna som fåglarna i parken (de gråa stora med orange näbb…gäss?). De är fina att se på men fy farao vad läskiga de är när de börjar komma för nära...

Nyfiken på pojkens hamburgare (Bilden får ej kopieras)

Njuter också av den första vårsolen (Bilden får ej kopieras)

Simmar vidare... (Bilden får ej kopieras)

Två fobiker

Både R och jag är väldigt rädda för spindlar. Han är rädd och jag är livrädd om jag ska försöka gradera rädslan på något vis. Den som är rädd försöker alltså hjälpa både sig själv och den som är livrädd. Vi är inget lyckat team i det avseendet.

Vi har dock väldigt sällan spindlar hos oss. Vi har haft en monsterspindel en sommar sedan vi flyttade in, så stor så att den lätt skulle kunna stå på kanten till ett espressofat. Det är en ganska lång och bisarr historia om hur jag stängde in den i vardagsrummet och tejpade för dörren och nyckelhålet med maskeringstejp så att den inte skulle kunna ta sig ut och sedan tillbringade jag fem timmar i köket i väntan på att R skulle komma hem från jobbet och kunna ta bort spindeln. Ja, den storyn känner nog många av er igen… 

Annars har det mest varit småspindlar, alltså millimeterstora som till och med jag klarar att ta kål på själv. Är spindlarna större än 5mm inkl. ben så börjar vi komma till den nivån att jag galltjuter, känner hur blodet sugs ut ur huvudet och ner i tårna och får svimningskänsla, hyperventilerar som en ilsken tjur och börjar skaka i hela kroppen. Det nästan svartnar för ögonen, så rädd blir jag!

Igår skedde det! Sent i går kväll när jag var på toaletten och satt och kissade och så tittar jag ner bredvid toalettstolen och ser en stor gråbrun skitäcklig spindel. Nu snackar vi större än en femkrona! Jag vet inte om jag ens kissade, har ingen aning om jag torkat mig eller ens spolat efter mig. Jag vet bara att jag måste UT! Jag kastar mig mot dörren och ser att handtaget är borta (fel sida av dörren). Störtar ut i hallen och vrålar att R måste skynda sig, det är en spindel på toan…

Naturligtvis sätter spindeln fart mot badkaret och kryper in där under och gömmer sig. Klockan 12 på natten kan vi inte plocka av badkarskanten heller med risk för att väcka hela huset… så R bestämmer att det är bäst att vi tömmer ut alla saker som står där inne och sedan försöker täta med handdukar runt badkaret i hopp om att den ska stanna kvar tills idag när han kommer hem från jobbet och kan ta upp jakten på odågan. 

Så här ser det ut när två spindelfobiker har varit på nattlig spindeljakt. 

Kaos i hallen efter nattens spindeljakt. 

Jag behöver nog inte påpeka att det inte lär 

bli någon dusch för mig idag. Jag kommer 

inte att dricka mer än nödvändigt heller...