I väntans tider...

Det är sanslöst vad tiden travar på. I början av graviditeten kändes det som att det var en evighet innan vi ens skulle vara i närheten av här vi är nu. Det var som när man var liten och julaftonskvällen var över och man låg i sin säng och tänkte att det var "ett helt år till nästa jul". Det var en tid som knappt gick att överblicka. Inte ens nu känns det riktigt verkligt att Apan ligger i min mage, färdigbakad och faktiskt helt redo att värpas.

Testade positivt v.3+5

Även om vi lyckades bli gravida väldigt snabbt var naturligtvis det positiva testet...testen, den första lyckan och startpunkten på detta. Det var den 10 december och R var på konferens/julbord i norra Skåne och jag kunde inte hålla mig, utan jag var helt enkelt tvungen att testa fast att han inte var hemma. Sedan gick vi och tittade på de där testen ända tills svaren var försvunna för att påminna oss om att det var sant. Det var även då jag startade denna blogg, i hemlighet. Det skulle bli ett sätt att dokumentera, ett sätt att minnas men också ett sätt att dela med mig till familj och nära vänner av den största gåva som vi fått. Ett eget barn! 

Kläcker nyheten lite pö om pö

Jag berättade för min vän Emma först av allt, faktiskt redan dagen efter att jag kissat på stickan. Sedan följde veckor av avslöjanden, veckor som också var så viktiga för att själv försöka förstå att det faktiskt var sant. Några höll tydligen på att ramla av stolen (...det sa du iaf Linda!) och några hade tydligen väntat på detta besked länge och nästan gett upp hoppet (t.ex. min mamma - som ett par dagar innan beskedet tydligen hade sagt att "där blir det bara kattungar" när en väninna till henne hade fört barnbarn på tal). Mina systrar tjöt högt i telefonluren när nyheten nådde dem någon gång i vecka 7.

Under resans gång har det funnits vissa milstolpar som jag minns extra tydligt och som jag vill dela med mig av... 

Foster, v. 12. Från Lennart Nilssons underbara foton

Vecka 12 var naturligtvis en sådan. Inte bara för att risken för missfall minskar drastiskt då - utan även för att det vedervärdiga illamåendet skulle börja ge med sig då. Det gjorde det inte...vid den tidpunkten hade det snarare nått kulmen. Det skulle visa sig att illamåendet inte skulle ge med sig på många, många veckor. 

Skrattar och vinkar, v. 13+6

Första ultraljudet i v. 13+6 var en annan milstolpe. Mitt i kallaste februari. Det är utan tvekan det som berört mig mest. Att få se det lilla livet som växer, att få höra de snabba hjärtslagen. Att få se så små fingrar, en liten mun, hjärtat...och se filmklippen på hur han rörde på sig. Jag kommer aldrig att glömma den dagen och jag blir ännu helt tårögd när jag tänker tillbaka på det. För mig var det absolut det starkaste ögonblicket, det var liksom där och då som graviditeten också blev riktigt verklig - det fanns ett riktigt barn där inne. 

Inskrivningen var samma dag som ultraljudet och jag glömmer aldrig när min iranska barnmorskan demonstrerade hur klamydiatestet skulle utföras genom att ställa sig bredbent och med stora rörelser under sin långa vita rock visade mig hur jag skulle "vispa pinne runt i vagina". En syn som ännu lockar mig till skratt!

RUL v. 18+6

Rutinultraljudet i v. 18+6 var nästa stora riktmärke. En dag kantad av mycket glädje och en dag vi fick reda på att det är en Ap-pojke vi ska få (En liten "Herr Nilsson" - vilket jag också innerst inne kände på mig). Det som däremot var allra viktigast denna dag var naturligtvis att få ett lugnande besked om att allt såg bra ut och efter ultraljudet kunde vi andas ut en smula!

Att få träffa överläkaren i slutet av v. 28 och få kejsarsnittet beviljat är i sig något jag skulle kunna skriva en halv bok om men jag nöjer mig med att säga att det var en stor lättnad. Att kunna slappna av och njuta fullt ut av graviditeten, utan att oroa sig eller ligga sömnlös om nätterna gjorde tillvaron mycket lättare för mig. Jag skulle vilja sträcka mig så långt som att säga att Dr. Hansson (bildligt sett) räddade mitt liv. Det var ett känslosamt möte med en mycket förstående och sympatisk människa. Att känna att han engagerade sig på alla plan och faktiskt lyssnade på vad jag hade att säga, betydde väldigt mycket! När jag gick därifrån var vi båda faktiskt lite tårögda. Jag av stor lättnad och han förmodligen för att han förstod vad det han just hade gjort för mig, faktiskt betydde. Innan jag gick lade han sin hand på min och sa "Njut...se till att njuta av den tid som är kvar". Det har jag gjort, varje dag!

TUL, v. 32+5

Tillväxtultraljudet v. 32+5 var naturligtvis också en upplevelse i sig, även om jag oturligt nog mådde ganska dåligt den dagen och hade problem med illamående och yrsel när jag skulle ligga på rygg. Jag höll ut så länge jag kunde men undersökningen blev ganska kort. Att få se Ap-pojken i 3D, precis som en riktig bebis, var dock en otroligt häftig känsla. 

De första fladdrande fossingarna i min mage i v.13 glömmer jag aldrig...inte heller första gången Apan sparkade så hårt att både jag och R kände det med handen utanpå min mage i vecka 20 respektive vecka 21. Jag har liksom aldrig slutat att fascineras över känslan utan spricker ännu dagligen upp i ett fånigt leende när jag känner hur han busar runt. Handen dras liksom automatiskt dit och ögonblicken då vi "kommunicerar" genom att buffla mot varandra är fortfarande lika speciella...fast att jag känt det tusen gånger om. Från att ha börjat som små pirrande rörelser, för att övergå till stötigare buffar och tillslut upplevas mer som släpande mjuka rörelser allt eftersom han vuxit sig större.

Under hela graviditeten har jag hållit R väldigt uppdaterad med vad som händer och vad jag känner. Varje vecka har jag läst högt för honom om vad som händer i min mage och hur stor bebisen är. Det började med liknelser "stor som ett litet plommon" (v. 10). På senare tid har jag suttit med måttband eller linjal, måttat och tittat och jämfört med vikten av flera mjölkpaket. När bebisen är vaken och bökar runt så är R genast där och känner. Jag påminner vid det här laget mest om en gammal repig LP-skiva och upprepar "Känn här!" och "Vad tror du det här är? En fot?" flera gånger om dagen. Han sträcker fortfarande fram handen och gissar :) Jag vill väldigt gärna att det ska vara så, att han ska känna sig lika delaktig i detta och mina upplevelser som jag själv är.

Mitt Apkollage
(sista bilden fattas)

Jag kommer heller aldrig att glömma fascinationen av mitt växande maghotell. Att helt ge upp sin kropp för att ge liv och plats åt någon annan. Från att ha känt mig "lönnfet", till att magen faktiskt började se ut som en riktig babymage och inte som att jag bara ätit på tok för mycket kakor. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna trivas med en stor kula på magen men faktum är att det har känts väldigt bra. Jag trivs bra med "kulan" och det är som jag har sagt till några av er... jag känner mig förmodligen mycket bättre, än vad jag ser ut. Jag ser förmodligen otymplig och klumpig ut så här ett precis innan jag ska värpa, men jag känner mig smidig som en panter...och det enda som påminner mig om att jag INTE är det är t.ex. när jag som för en vecka sedan eller två skulle dra upp persiennerna i sovrumsfönstret och höll på att riva ner ALLA saker i fönstret med magen. Att jag slår upp kylskåpsdörren rakt i magen är en annan sak, eller när jag har kilat fast mig mellan väggen och R stol när jag bara ska "slinka" förbi lite snabbt.

Förra helgen när R och jag stannade till för att köpa en laddning jordgubbar så såg jag en höggravid kvinna som vaggade fram över parkeringen och jag sa "så där ser väl iaf inte jag ut". "Jodå, det gör du", svarade R utan att tveka. "Men så DÄR stor är jag väl ändå inte, va? Tycker du verkligen det", fortsatte jag. "Jo, fast du vevar inte så där med armarna när du går och så har du bättre hållning!" Efter en stunds tystnad fortsatte han "Nä, riktigt så där stor är du kanske inte...men du är max 10% mindre". Så nu vet jag...

Min allra bästa vän...och snart pappa till mitt barn ♥

R har ställt upp för mig väldigt mycket under denna tid. Han har ett tålamod som inte är av denna värld, ett tålamod jag önskar var mitt eget. Från vecka 7 till 22 vet jag inte hur många kräkpåsar han har bytt för mig. Eller hur många gånger jag bett honom göra rent i handfatet för att jag inte hunnit öppna toalettlocket. Jag vet inte under hur många av hans måltider jag helt plötsligt suttit bredvid och kräkts, hulkat fram ett "förlåt" och han har sagt "det gör ingenting", fortsatt att äta, klappa på mig och sedan bytt påse. Jag vet inte hur många gånger han har sagt att "snart blir det bättre" och hur många piller han stoppat till mig och timmar han har lagt ner för att läsa på om diverse mediciner att skriva ut för att försöka få det att bli bättre. Jag vet inte hur många vändor till affären han gjorde för att hamstra blåbärssoppa, knäckebröd och apelsiner under de veckor då det var det ENDA jag kunde få i mig. Han köpte en Iphone till mig, för att jag skulle ha något att roa mig med när jag låg pall. Jag spelade "reMovem" och löste sudoku i veckor! När han kom hem från sina långa arbetspass frågade han glatt om det blivit några nya rekord under dagen. :-) När jag låg i sängen med flottigt hår och samma gamla t-shirt i flera dagar, svag och helt oförmögen att ens ta mig upp för en dusch, låg han ändå tätt bakom mig och höll om mig. Det är just då, i ögonblicket när man är som allra mest ynklig, som saker som dessa blir SÅ stora.

Vackra blommor jag fick från Johanna

Det är inte bara R som ställt upp för mig. Min familj och mina vänner har också varit helt fantastiska. Främst med den förståelse ni visat under de många veckor jag inte orkade höra av mig eller träffa någon. Ni har ändå hört av er och ringt, skickat uppmuntrande mail och sms...HELA tiden. Ni har orkat lyssna på mina kräkhistorier med samma medlidande och förvåning, om och om igen...fast att jag vet att ni hört det tusen gånger om! Trots att ni redan visste svaret, har ni ändå fortsatt att fråga mig hur jag mår och fortsatt att peppa mig. Ni har erbjudit mig hjälp med vad jag än behöver, kommit med fina presenter och fikat med mig på enbart vatten istället för kaffe och kakor, bara för att jag skulle slippa doften. Jag är så lyckligt lottad som har alla Er fina människor runt omkring mig - Ingen nämnd, ingen glömd - Tack för att ni finns! 

En kula på magen är så mycket mer än en "kula". Där inne vilar världens finaste skatt. En kula på magen tycker jag har gjort världen lite varmare...det har bl a medfört att busschaufförer har stannat vid korsningar bara för att släppa på mig när jag inte hunnit fram i tid, kulan har gett upphov till åtskilliga roliga samtalsämnen med ett antal taxichaufförer (Ni glömmer väl inte att ni ska åka med Taxiverket, tel. 23 23 23 om ni är i Malmö?) och andra människor som vill berätta om sin egen historia. Främmande människor på stan som öppnar en dörr, låter mig gå före och skänker ett leende. Under dessa månader har ett antal personer kommit fram och gratulerat, önskat oss Lycka till och klappat på min mage som om det vore "allmän egendom". En kula på magen sprider väldigt mycket glädje helt enkelt. Granntanten i dörren bredvid verkar vänta lika spänt på bebisen som vi själva. Handlaren nere i butiken, likaså... Mormor sysselsätter sig med att virka filtar och leksaker på löpande band. Apan är väldigt efterlängtad och redan väldigt älskad - inte bara av mig och R.

Efter att ha läst om hur många andra har det, måste jag nog säga att Apan varit väldigt snäll mot mig. Jag har fått sova hela nätter så när som på de sista två veckorna där jag behövt gå upp och kissa en gång varje natt. Han har inte terroriserat mig med nattliga gymnastikpass eller haft mina revben eller andra organ som måltavla. Han har bara hickat på dagtid. Han placerade sin rumpa strax under mitt högra revben i vecka 32 och efter det har han mest kört ut en liten fot i sidan på mig så huden blir alldeles blank eller killat mig med fingrarna nere vid ljumsken. Han är mjuk i sina rörelser och jag trivs väldigt bra med att ha honom som inneboende.

Kulan vecka 19

Kulan vecka 32

Kulan vecka 35

Ja, det är många härliga minnen jag har från dessa månader. Minnen som jag försökt samla på denna blogg och minnen som är så känslomässigt starka att förmodligen bara någon som själv upplevt detta fullt ut kan förstå vad jag menar. Det har varit en tid, och en sann resa, kantad av mycket kärlek och nyfikenhet. Det har varit som att kliva in i en helt okänd värld där allt ska upptäckas för första gången. Små, små händelser som känslomässigt fortplantas som ringar på ett vatten. Som berört mig!

Nu börjar snart nästa kapitel i vårt Liv! Väskan är packad och vi är redo, är ni?

Skogstur

Idag var R och jag ute en sväng i skogen och plockade lite salmbär (blåhallon) att ha till eftermiddagsfikan och glassen...mums!

Vi hann även med en vända på stan så jag kunde köpa mjukisbyxor, behåar från apoteket och två amningströjor att ha med mig till BB. 

Huvudet under armen

...och magen och sminkväskan i knäet.

Jag börjar bli lite orolig för hur min kropp ska hänga ihop efter graviditeten. Just nu är allt så fiffigt uppbyggt att magen vilar på låren och brösten vilar på magen. Hur blir det sen?