Tillväxtultraljud v. 33

Idag är en av de stora dagar som vi har väntat på. Klockan ringde tidigt i morse och det första jag sa när jag slog upp ögonen var att "snart får vi se honom". R hade tagit ledigt första timmen från jobbet för att vara med på ultraljudet. Det känns alltid lite pirrigt, men också väldigt roligt när vi är på väg dit och ska få en skymt av den lilla Apan. När vi gick ut från porten 7.30 så var det redan sommarvärme i luften och solen sken för fullt.

Vi åkte mot sjukhuset, parkerade i parkeringshuset och gick mot ingång 74, våning 3. Jag börjar känna igen mig där nu. Känner mig inte lika disorienterad på sjukhusområdet som tidigare, vilket är skönt. Jag minns att när vi gjorde rutinultraljudet och kom ut från undersökningsrummet så satt det en kvinna i väntrummet med jättestor mage och jag tänkte att nästa gång jag kommer dit för att göra tillväxtultraljud så kommer jag att vara så där "stor"...och nu är jag tydligen det. Det känns inte riktigt så, men jag är nog det.

Som jag skrivit om i bloggen tidigare så ville jag egentligen väldigt gärna göra ett privat 3D/4D-ultraljud men eftersom R menade att det inte var bra att göra ultraljud i onödan, dvs. enbart för nöjes skull, eftersom det är osäkert hur pass mycket det faktiskt påverkar barnet, så lät vi bli. Vi erbjöds dock en liten skymt av bebisen med 3D idag. Allt såg fortsatt fint ut och bebisen väger 2244g nu. Barnmorskan sa att han förmodligen kommer att väga ca 3600g i v. 40 när han är fullgången. Längden är svårare att förutspå men ca 50cm sa hon att bebisar med den vikten brukar landa på. En helt normalstor bebis, sa hon. 

Alla de större organen, som t ex hjärna och hjärta granskades idag och det togs nya mått på huvud, bröstkorg och lårben för att se att han växer som han ska. Bebisen hade även lite hår på huvudet visade hon oss, runda fina kinder, en liten näsa och en plutig mun. Hon bekräftade att han hade vänt sig med huvudet nedåt och idag låg med ryggen på min högra sida och benen på min vänstra. Igår tror jag han låg tvärt om för det buffades rejält med fossingarna i min högra sida och han sköt ut en liten fot med jämna mellanrum. Eftersom moderkakan ligger i framvägg så skymmer den tyvärr en del av ansiktet på bilderna men vi kunde ändå se hur han svalde fostervatten och rörde på läpparna, precis som en riktig bebis gör. Varje gång är det är en helt underbar och nästan magisk känsla att få se det lilla livet som växer i ens mage. Jag blir alldeles tårögd när jag tittar på honom. Han är så otroligt fin!

Tyvärr blev jag väldigt yr under undersökningen (man blir lätt det när man ligger på rygg så här sent i graviditeten eftersom livmodern trycker på vena cava) annars hade vi nog fått se lite mer av honom. Men det får gå, huvudsaken är att alla mått stämmer och allt ser ut att sitta där det ska - och det gör det.

Här är de sista bilderna vi fick på Apan bosatt i min mage. Nu är det max 6v kvar av längtan innan han föds. Förstår ni…SEX VECKOR…och sedan ligger lilla Apan i vår famn. Det kommer utan tvekan att vara den lyckligaste dagen i mitt liv. 

Älskade lilla unge ♥
- 229 dagar efter att han vunnit kapplöpningen.

Håller handen vid örat

Sväljer fostervatten, det gråa molnet är moderkakan.

I profil - kolla in de små hårstråna på huvudet.

Fortfarande ingen tvekan om att det är en liten pojke vi väntar.