EN LITEN POJKE

Idag var det dags för rutinultraljudet och därmed dagen vi spänt har väntat på. R hade tagit ledigt en stund från jobbet. Jag vaknade innan klockan sex i morse och kunde knappast somna om. Förväntansfulla gick vi upp, åt frukost, duschade och fixade i ordning oss. Klockan 8.00 styrde vi saaben mot SUS. 

Ultraljudet var en sann högtidsstund som varade ca 30-45min. Jag hade kunnat ligga och titta på skärmen hela dagen om det var så. Det är lika fascinerande att se hur Liten sprattlar och rör sig varje gång. Det var mest fart på armarna denna gång också och bebisen kliade sig på öronen och buffade runt. Det var så skönt att höra BM säga att allt ser bra ut. Det var bara de orden jag väntade på under tiden som organen noga granskades, ett efter ett. Först hjärnan, sedan bröstkorgen, hjärtat, magsäcken, urinblåsan, njurarna, benen, armarna, fingrarna och tårna. BM förklarade hela tiden vad hon såg på skärmen och guidade oss på en intressant resa genom kroppens alla organ. Till och med de pyttesmå klaffarna i hjärtat syntes och lillhjärnan som såg ut som en liten nöt. Allt fanns på plats och alla mått stämde också bra överens med den graviditetsvecka jag är i. Beräknat födelsedatum sattes ytterligare två dagar tidigare, dvs. till 17 augusti, vilket innebär att jag idag är i vecka 19 (18+6). 

Än en gång låg jag med ett stort leende på läpparna hela tiden och tittade på varje rörelse. Försökte memorera allt jag såg för att aldrig glömma. Försökte etsa fast en bild av de små fossingarna och fingrarna som vinkade. Vi sa att BM gärna fick tala om vilket kön bebisen hade om hon kunde se det och när alla mått var färdiga så sa hon att det var en envis liten rackare som knep ihop låren och inte alls ville visa upp sig. BM buffade på min mage och försökte få bebisen att ändra läge. Tillslut sa BM att jag fick upp och hoppa lite för att se om den ändrade läge. Jag ställde mig och hoppade och efter ett tag så kom jag på att BM kanske bara hade sagt "hoppa" men att hon menade att jag skulle gå omkring, så jag stannade upp och frågade "Du menade väl HOPPA, på riktigt alltså"? Då skrattade hon lite och sa att det fick jag gärna göra...så jag hoppade vidare. Må vara att jag förmodligen såg ut som en stor idiot, hoppande med en stor degmage, högklackat och en handduk fäst i leggingsen för att inte få UL-gel utsmetat över hela klänningen (vilket jag ändå fick). Efter ett tag så lade jag mig på britsen och så försökte vi igen och visst hade hoppande gett resultat. Bebisen hade nu vänt sig om och vi fick in en fin bild på både huvudet i profil och på den andra mer ädla änden. Min magkänsla stämde, det är ingen tvekan om att att jag bär en alldeles perfekt och jättefin "Herr Nilsson" i magen. 

Vi ska verkligen få en son, en egen liten pojke. Det känns ännu så ofattbart. Inne i mig bultar ett litet, litet hjärta. Det dröjer ända till årets varmaste månad tills vi får hålla Apan i vår famn. Hela våren och nästan hela sommaren får vi vänta.

Vi fick med oss fem pappersbilder hem från ultraljudet. Det är tyvärr inte samma fina kvalitet som de förra vi fick på Emma Ultraljudsklinik, men vi är glada ändå...det är ju bilder på vår alldeles egna bebis. Vi har fotograferat dem med kameran för att hålla bilderna vid liv.

Håll till godo vänner, så häääär fin är vår pojke! ;)

Älskade unge

Framifrån, en hand som vinkar och ett öga som tittar fram :)

Profilen, ligger och trycker näsan mot moderkakan.

Ryggraden

Ingen tvekan om att jag är en liten pojke :)

(Tolkning: Rumpan till vänster, sedan en liten pung

och så självaste pillevippen som sticker rakt upp)