När Elliot kom till världen...

Vi hade planerat snittdatum den 8 augusti men pojken låg i startgroparna och kunde inte bärga sig till efter helgen...

Lördagen den 6 augusti hade jag och R varit iväg och fixat de sista inköpen som jag skulle ha med mig till BB. Vi hade också varit en vända i skogen och plockat salmbär på eftermiddagen, vilket jag även bloggade om den dagen. När vi kom hem hade vi tvättid (BB-kläderna jag hade köpt under shoppingturen skulle ju hinna tvättas och torkas innan måndagen). På eftermiddagen när vi kom hem satte vi på kaffekannan och tog en tallrik med glass och salmbär. Under dagen när jag hade jag knatat runt på stan och i skogen kände jag inget mer än de vanliga sammandragningar som jag haft i flera veckor men de kändes fortfarande inte mer än att magen blev stenhård.

Runt kl. 19 när vi skulle äta middag började jag känna en svag värk i magen (ungefär som svag mensvärk). Detta hade jag även känt av en förmiddag några dagar tidigare och då hade jag läst på om det och sett att det var mycket vanligt förekommande och var s.k. förvärkar. Jag sa till R att jag tyckte att jag hade lite ont i magen och skämtade lite och sa att det kändes som att Lilleplutten snart ville komma ut. På något vis kände jag att han sjunkit ännu längre ner i bäckenet och magen var stenhård från naveln och neråt. Jag plockade fram mitt vetebälte, värmde det i micron och satte det kring magen. 

Vi åt middag framför teven och efteråt lade jag mig med huvudet i R knä och slumrade till. Runt kl. 22 vaknar jag igen och känner att jag fortfarande har mensvärk, men den är starkare nu så jag värmer mitt vetebälte igen, tvättar av mig sminket och borstar tänderna. Jag lägger mig i sängen och tänker försöka sova bort det, men det går inte. Jag känner istället att jag börjar få mer och mer ont och tillslut tycker jag mig kunna urskilja att det som "gör mer och mer ont" tycks komma tillbaka med jämna mellanrum, ganska tätt dessutom. Jag börjar få svårt att koncentrera mig när det onda sätter in och går ut och sätter mig bredvid R i soffan igen och berättar att jag tycker att det kommer som "toppar" mitt i det onda, ganska tätt dessutom. Med ungefär 2 min mellanrum...men jag vet inte hur länge de pågår för jag tappar tidsuppfattningen varje gång smärtan sätter in. Det är en konstant smärta som när den kulminerar också strålar ut i ljumskarna och nedre delen av magen och lite ut mot ryggen. Magen blir stenhård varje gång. Vi börjar klocka värkarna och inser att de kommer tätt, med 1 min mellanrum och håller i sig ungefär 30 sek. Jag börjar förstå att det nog inte är förvärkar utan riktiga förlossningsvärkar som satt in och jag hoppar in i duschen och tar på mig helt rena kläder...i fall att vi ska åka in (har ju planerat snitt två dagar efter). Jag hoppar dock över att duscha med descutansvampen jag fått med mig på inskrivningen eftersom jag måste ha dem till måndag... (Ja, ibland tänker man ju inte helt klart!?)

Jag klär på mig och ringer till förlossningen runt kl. 23 och berättar hur läget är. Hon säger att jag är välkommen in när jag känner att jag vill det.

Då får R för sig att han måste duscha innan vi åker...han vill inte se ut som en "lodis"...som han uttryckte det. Han hoppar in i duschen, börja pilla med frisyren, trimmar polisongerna, börjar pilla med att ladda kamerabatterierna, börjar pilla med allt möjligt och tillslut fräser jag mest åt R att "Jag skiter i vilket, vi måste åka NU" så fort han frågar eller säger något. Men eftersom det var två dagar kvar till det planerade snittet hade R tagit lite vin till maten (Hur tänker ni karlar?)...så vi skulle beställa taxi. Det tog nästan 50 min att komma fram i taxiköerna...och R ringde parallellt med både mobilen och hemtelefonen till olika bolag. 

Under tiden han satt i kö, minns jag faktiskt inte exakt vad jag gjorde. Jag tror att jag mest vandrade omkring och kved i lägenheten. Jag packade även ihop kläder och annat så att R lätt skulle kunna åka hem och hämta det i fall att jag inte skulle bli hemskickad igen. På vägen ner till taxin hade jag flera värkar och fick stanna till flera gånger på vägen ut. Väl framme vid KK blev vi insläppta i ett rum och jag kopplades snabbt till en CTG-apparat i ca 20 min för att mäta hur täta och starka värkarna var. Jag blev undersökt och det konstaterades att livmodern hade börjat öppna sig och att hinnor eller slempropp hade börjat bege sig. Sköterskan gick iväg och rapporterade till läkaren och hon kom tillbaka och sa att han just nu satt och gick igenom min journal och "hjärthistoria" för att se om de kunde ge mig bricanyl för att stoppa värkarna. 

Aj aj aj
Värkar - en helt sjuk känsla. En konstig kraft med enorm styrka.
Lika vidrig känsla när den slår till, som underbar när den slutar!

En stund senare kommer läkaren in och säger att han läst igenom min journal och bedömer det för riskabelt att stoppa värkarna i detta läge och har därför beslutat om att göra ett "halvakut" snitt om det fortfarande är det jag vill ha....OM jag vill? Mer än någonsin vill jag ha ett snitt. Värkarna är vidriga och jag undrar bara hur kvinnor kan genomlida detta med psyket i behåll? Flera gånger om? Jag förstår ingenting. Under tiden jag ligger där på britsen med sladdar och slangar har jag redan förlorat förståndet flera gånger. Jag varken lyssnar eller förstår riktigt vad de pratar om. Jag bara vrider mig i smärtor....och sköterskan står över mig och upprepar "Andas, Andas, glöm inte att andas...in genom näsan, ut genom munnen" Jag pustar och frustar i kapp med sköterskan men frågar tillslut "Ska det här verkligen hjälpa?" Tillslut säger hon, "Det kan iaf få dig att tänka på något annat." Hon har nog rätt och jag släpper tanken på att det faktiskt ska stilla smärtan och börjar istället profylaxandas för att få något annat att koncentrera mig på... Värkarna kommer tätt och jag har inte en chans att hinna återhämta mig mellan dem. Lagom när den första släpper börjer jag känna panik över att nästa ska ta vid. Jag ber R säga till mig när de är på väg att gå över...han följer kurvorna och rapporterar. När sköterskan springer ut säger jag åt honom att hålla koll på apparaten så att inte bebisen blir påverkad. allt ser bra ut försäkrar R mig.

Ett halvakut snitt innebär att sköterskan "fixar i ordning mig" med kateter och sjukhuskläder medan läkaren kallar ihop operatiosteamet och inom en timma kommer jag att snittas. Det går undan nu...

Mot OP!

Allt går väldigt fort... Kateter sätts, jag får en sjukhusskjorta, jag rullas iväg till operation, det är en massa folk överallt som arbetar snabbt och effektivt, allt går som på räls. Alla vet exakt vad de ska göra, i vilken ordning och de pratar över huvudet på mig... Droppnålar sätts medan någon annan upprepar mitt personnummer och en tredje klär på mig en operationsmössa. Jag får sätta mig på sängkanten och spinalbedövningen läggs. Det går snabbt. Det gör inte ont, droppnålarna är MYCKET värre i jämförelse. Två nålar får jag, en i handen och en i armvecket. Någon spänner upp en duk över magen, det droppas kallt vatten för att kontrollera hur bedövningen tar och de justerar huvudändan på sängen för att justera hur högt bedövningen ska ta. Bedövningen tar snabbt, det värmer i benen och rumpan och strax känner jag mig helt bedövad och de börjar operationen. R sitter alldeles bredvid mitt huvud. Någon klappar mig på axeln och frågar hur jag mår och plötsligt utbrister någon att "Nu är huvudet ute". Ser han okej ut?", frågar jag. "Han ser heeelt okej ut!", får jag till svar av samma person. Det känns skönt att höra.

Jag känner hur de trycker och drar i magen. Det känns mycket mer "våldsamt" än vad jag trodde att det skulle kännas. Jag känner hur kroppen ruskas från sida till sida. Det gör inte ont men jag känner att de bökar runt ganska rejält och det enda jag väntar på är det där berömda skriket. Snart, snart, snart... Tillslut hör jag det finaste skrik jag någonsin hört och jag ser hur de springer iväg med honom till rummet bredvid (de gör alltid så har jag blivit upplyst om i förväg...men de brukar visa upp bebisen för mamman först). I efterhand fick jag veta att pojken hade lite dålig färg först, så det var anledningen till att de sprang iväg med honom direkt. Han återfick dock färgen snabbt igen så ingen fara på taket...

Den allra första bilden på den lille Kejsaren...

De har redan förberett en tv-skärm i taket där jag kan ta del av allt som händer i rummet bredvid, jag ser pojken och hur R klipper navelsträngen (som redan är avskild från moderkakan...) och hur de frotterar honom torr och ren. De skyndar sig ut med honom och läger honom på mitt bröst. Tydligen filmar R oss i detta ögonblick, vilket jag inte har någon aning om då...

Första mötet...

Känslan är HELT overklig. Vi har väntat så länge! På inskrivningen ett par dagar innan var det sista sköterskan sa till mig innan jag gick "Då blir du mamma på måndag då!". Nu är det natten till söndag och jag har precis blivit mamma till världens finaste lilla pojke.

Lilla älskade vän

De går iväg med R och pojken medan jag ligger kvar och blir ihopsydd. De säger att operationen varit komplikationsfri och lyckad. Jag blödde endast 2 dl vilket tydligen är extremt lite. R känner till några av personerna i teamet. Narkosläkaren är den bästa i Skåne, förmodligen den bästa i hela landet, har R sagt till mig. Jag håller med. Han är grym...de andra i teamet också för den delen. Klockan närmar sig 02:30 och de kvittrar som de allra gladaste fåglarna i skogen. Fantastiska människor som alla är där och gör sitt yttersta för att hjälpa min pojke till världen! Jag känner mig helt trygg i deras händer.

Lappas ihop...

När jag är klar flyttar de över mig på en annan säng och rullar iväg mig genom kulvertarna till uppvakningsavdelningen. Det ligger redan andra personer där på salen, belysningen är dämpad och jag hör hur några snarkar. Jag ligger där och lyssnar på regnet som slår mot rutan, ser hur en och annan blixt lyser upp rummet och hör hur personalen pratar med varandra. Någon sköterska skämtar med mig och säger "Då blev det kanske en liten Oskar?". "Det blev en Elliot", svarar jag. Elliot är ju namnet som R och jag hela tiden varit inne på och jo, han såg allt ut som en liten Elliot när han kom ut. 

Jag mår bra efter operationen men skakar i hela överkroppen. De tar blodtrycket med jämna mellanrum, justerar droppet, kollar temperaturen och kontrollerar Hb-värdet (Hb 121). De säger att så fort jag kan röra mina ben så kan jag rullas till BB-avdelningen där R och bebisen väntar. Jag försöker röra på benen men de rör sig först inte ur fläcken. Det är en konstig känsla när hjärnan vet precis hur den ska göra men kroppen inte alls svarar. När spinalbedövningen börjar släppa får jag sprutor med morfin och "typ panodil" i dropp. Jag har inte direkt ont, känner ett svagt tryck på ena sidan om snittet. Det tar ett par timmar och strax efter 04:30 kan jag dra upp knäna med båda benen så då frågar de om jag vill åka upp till bebisen...och det är klart att jag vill! Så fort som möjligt! De ringer efter "transport" och strax kommer två stycken som kör mig genom kulvertarna och tillbaka till BB. De rullar in mig på sal 3 på "BB röd", ett enkelrum där R redan ligger och sover och pojken ligger och sussar i en säng alldeles bredvid.

"BB Röd", Sal 3

Elliot föddes natten till söndag och på onsdag eftermiddag packade vi ihop oss och åkte hem från BB. Barnläkaren har satt en OK stämpel i rumpan på Elliot, snittet såg fint ut, amningen fungerade bra och tiden på BB i Malmö var helt fantastisk. 

Det enda som varit smärtsamt efter kejsarsnittet var första gången jag skulle resa mig ur sängen på morgonen efter operationen. Det var hemskt. Jag trodde ärligt talat att jag skulle dö på kuppen. Jag var yr av morfinet och helt skakig i benen. Jag kräktes och kände mig helt "väck". Jag kunde knappt stå på benen. De bytte mina kläder och lakan och jag fick lägga mig igen för att göra ett nytt försök efter lunch. Personalen sa att det var värst att resa sig första gången för alla organ skulle falla på plats igen. De hade rätt... på kvällen tog jag mig i och ur sängen själv utan större problem.

Bebismys

R hade möjlighet att stanna kvar på nätterna eftersom det blev ett halvakut snitt och vi därför tilldelades ett enkelrum. Maten var god, det var nya fräscha lokaler, och personalen på avdelningen var alla väldigt vänliga. De svarade på frågor, kom med tips, bytte sängkläder, hjälpte till med amningen och allt annat som jag behövde assistans med till en början. Jag är väldigt nöjd med tiden på BB i Malmö och återkommer gärna dit nästa gång... för nu ska vi ha ett halvdussin bebisar. Minst! Det har jag redan sagt till R! :-)

Elliot
På morgonen 7aug, några timmar gammal