Min anatomi fortsätter att roa R. Han fascineras över saker som att magen numera både i profil och uppifrån sticker dubbelt så långt ut från kroppen jämfört med brösten. Vidare förklarar han med stor entusiasm att jag nu ser ut som en myra i kroppen - inte storleksmässigt, utan med tanke på de lustiga kroppssektionerna. Ibland placerar han mig på golvet och så backar han ett par steg för att roas över den nya siluetten. Läkare eller ej, men jag tror att han tycker det är lika fascinerande som mig att det faktiskt växer en livs levande Ap-pojke i min mage.
 |
| Nerifrån-mage v.30 |
För någon dag sedan brast R ut i skratt och frågade ”Hur känns det egentligen… Du ska bli mamma nu. Ha ha ha. Kan du förstå det? MAMMA? Ha ha ha” Jaa, vad svarar man på det? På något vis känns det fortfarande lite svårt att greppa, även om det så sakta börjar gå upp för mig att det nog är sant ändå.
Att själv få vara med på denna resa, som miljontals andra kvinnor redan har genomfört, är dock ett äventyr som jag aldrig kommer att glömma. Bara att få känna känslan av att bära runt på ett nytt liv, är i sig helt fantastiskt.
Jag är inte typen som gått och tyckt att ”barn är meningen med livet”. För min del har det aldrig känts så. Mitt liv har känts både lyckligt och meningsfullt ändå. Jag håller ännu fast vid det, men jag känner däremot att vår pojke kommer att skänka mig ännu större mening till livet, nu och för all framtid.
 |
| Älskade unge |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar