Jag är så stolt över dig min lilla pojke. Att du
orkar hänga med oss på detta helt tokiga upptåg.
Vi är alla oerhört trötta nu. Vi vet knappt vad
vi heter. R sov på köksbordsskivan sista natten
för att inte somna för hårt. Han har kämpat in i
det sista med de tunga bitarna medan jag har
städat hela lägenheten nästan själv och försökt
ta hand om Elliot samtidigt. Det gör ont både
här och där. Det är inte läge att stupa riktigt
ännu. Snart klart, snart klart!
|
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar